Va med blommor till farmor och farfar idag. Röda rosor. Kan inte förstå att det redan gått lite mer än fyra månader sen farmor somnade. Vill nog inte förstå heller. Det är en värld som har rasat och som sakta byggs upp igen. Jag saknar farmor så det är helt sinnesjukt. Hela magen och hjärtat vreds om av att se min pappa och bror så förkrossade som dom var idag. Min bror hade inte träffat farmor på länge innan hon somnade. Av den anledningen att han bor i Thailand. Ibland måste man hålla en stark fasad och finnas där för andra. När vi satte oss i bilen var det som att någon drog ur proppen i ett badkar. Det forsade. Jag skulle kunna göra allt för att få tillbaka min fantastiska farmor. Gravstenen är så fin. Innan har den varit mossig och man har knappt kunnat se vad som står. Men nu när famor också skulle få ligga hos farfar så rengjordes stenen. Och det är som att hela stenen lyser upp platsen där dom ligger. Farmors leende som lyser över stenen. 

Smärtan som finns går inte att beskriva. Det finns ingen som förstår, ingen som kan känna samma sak jag känner i min kropp. Farmor finns inte här fysiskt, men psykiskt så är hon med mig varje dag. Jag tänker ibland på hur allt skulle varit om farmor hade vaknat istället för att få somna helt. Om läkaren hade fått som han ville och lägga in henne på intensiven. Om hon skulle plågats mer eller kanske fått vakna. Allt jag vet är att farmor har det bäst nu, inga sjukdomar, ingen smärta och känner bara lycka. Hon badar i ramlösa, läser skvallerblaskor och äter mandelkubb som aldrig för. Jag är så glad att farmor fick leva så länge som hon fick. Farmor, du är min stjärna. ♥