Jag älskar min säng. Fruktansvärt skön och den har varit min närmaste vän hela dagen! Jag ska sova lite till innan jag går upp och fortsätter med att hjälpa min vän.

Jag hade en skit rolig natt, helskotta va kul jag hade! Ont lite var stans, brännmärkt på armen och fyllesamtal bevisar hur kul de va! Jag insåg dessutom någon gång i natt/i morse, när alkoholen va på väg ur, att jag är kär. Say no more.

Haft en lagom skön dag, långpromenad på 5,5 km. Pussat på mina älskade systerbarn, har precis fått i mig mat och jag ska ställa mig och baka bröd.

Jag vet inte hur, men sen farmor somnade in har jag fått fruktansvärt sug efter att träna. Jag minns så väl när hon sa för inte så länge sen att jag faktiskt borde banta lite. Och då rörde det mig inte så mycket i ryggen. Men nu. Jag vet att farmor är så stolt över mig. Att jag sliter som ett djur på gymmet och svettas som en gris.

Jag har för en stund sen kommit hem från ett pass afro på sats. Jag hade glömt hur läskigt kul de va! Är fylld av energi så jag gjorde en To do-list att pricka av. Dock slapp jag undan disken då pappa tog den precis. Men de andra måste göras!!

Imorgon är de två pass inbokade. Ett nytt på morgonen, pilates. Och på kvällen är de spinning. Den är dock osäker då jag inte vet ifall jag får plats.

På återseende!

För att tänka på annat just nu så försöker jag hela tiden sysselsätta mig. Inte vara ensam eller bara ligga på sängen. Det är då bilderna och farmors röst kommer fram.

Dagen har gått läskigt fort, hade en arbetsintervju imorse kl 10.00, jobbade fyra timmar. Åkte hem och lagade middag med pappa. Första gången på väldigt länge vi gör det tillsammans. Jag har precis kommit hem från ett stenhårt dance aerobic pass med Carro. Är full med energi och ska passa på att städa rummet medans jag ändå har den orken.

Det är när något sånt här händer som man inser vilka som faktiskt bryr sig om en och vilka som faktiskt ställer upp. Ni vet vilka ni är och ni är mer än guld värda just nu. Utan er hade allt varit värre än det är. Tack för att ni finns <3

Natten ha varit lång och jobbig. Drömt konstiga drömmar, vaknat i panik och haft gråten i halsen varje gång. När jag blundat har jag bara sett farmors "sovande" ansikte.

Jag trodde aldrig det skulle bli såhär tungt. Men jag förstår nu vad många andra fått gå igenom ..

Jag sitter på jobbet just nu. Försöker jobba. För att kunna tänka på annat. Igår va jag och tränade. Det gick bra När jag tränade men när jag satte foten utanför gymmet brast det. Det kommer ta tid att läka det här såret.

Jag vill inte vara kvar på jobbet. Vill till farmor. Äta mandelkubb, dricka Ramlösa och läsa alla farmors skvaller tidningar. Det var standard när man kom dit.

Ibland känner jag bara för att skrika, gråta och ge upp. Ibland känner jag för att kämpa, för jag vet att farmor hade velat det. Men allt är så svårt...

För 24 timmar sen satt vi alla vid din sida. Vi vakade och väntade. Det går inte riktigt att förstå. Det känns som n mardröm.

Hela dagen har gått åt att försöka inse. Försöka lugna sig och försöka förstå. Men det går bara inte .. Tårarna tar aldrig slut. Hela min värld har rasat samman. Ingenting kommer någonsin att bli som förut.

Jag och pappa har letat fram lite bilder på farmor, satt in dom i ett album. När vi letade så kom det upp massa minnen. Minnen från dom här alla åren. Du är så vacker. Så fruktansvärt fin. Bredvid albumet står två foton. Ett som är taget för tio år sen. På oss alla (nästan) kusiner tillsammans med pappa, min farbror och älskade farmor. Det andra är taget nångång på 90-talet kanske.

Sorgen är stor och tårarna tycks aldrig ta slut.

Igår, lördag alltså. Så hälsade vi på farmor på sjukhuset. Hon hade ramlat för några dagar sen och fick ligga kvar. Min farmor har alltid varit en kämpe. Allt hon har genomlidit. Hon har varit så jävla stark.

Hon var pigg och hon sa själv att hon mådde bra. Innan vi åkte så sa jag till farmor att hon skulle ta hand om sig men vi skulle ses snart igen.

Hon blev mycket sämre under söndagen. Feber och det gick inte att få kontakt med henne. Vi satt några timmar vid farmors sida och vakade. Hon andades tungt med syrgasmask, vätska i lungorna men ändå reagerade hon några få gånger under kvällen. Hon var där, men ändå inte.

Vi bestämde oss för att åka hem, alla förutom min faster och min ena kusin. Jag ville inte åka hem, jag ville stanna hos min älskade farmor. Hålla hennes hand och bara få va med henne. Runt två ringde dom .. Min älskade farmor hade fått somna in. Kan ni förstå känslan?! Min farmor som har funnits här sen första dagen finns inte kvar ..

Vi slängde oss i bilen och åkte till sjukhuset. Där låg hon, kvinnan jag bara dagen innan skrattat med och som höll min hand så hårt innan jag gick. Helt livlös, kall och så vacker. Höll farmors hand, utan reaktion. Ville bara att hon skulle börja andas. Titta upp och börja leva igen. Men det hände aldrig .. Min starka, envisa och min kämpe till farmor skulle aldrig mer andas. Hon är helt enkelt med farfar nu.

Jag vet att det är bättre såhär. Att hon fick somna in. Bland det sista hon sa va att hon inte orkade mer. Hela kvällen var en enda lång väntan. Väntan på att hon skulle bli hämtad.

Min farmor har som sagt varit en kämpe ända in i de sista. 85 år och det va krut i henne vill jag lova. Hon sa alltid det alla andra tänkte men aldrig vågade säga. Hon var alltid ärlig. Fruktansvärt pigg gör hennes ålder. Hon lämnar efter sig ett så stort tomrum .. Saknaden kommer alltid finnas kvar. Allt blev så tomt, så fort. Hur kan de vända såhär förbannat fort? Från pigg och glad till inte ens kontaktbar?!

Jag är ändå glad att jag var upp till henne i lördags. Då hon mådde bra och kunde prata med mig. Jag hoppas och tror att hon visste att vi var där. Att hon kände att vi alla fanns där för henne in i det sista. Det skönaste är att jag fick ett riktigt avslut. Jag fick säga hej då, fick pussa henne på pannan och säga det jag ville ha sagt. Att hon skulle leva såhär länge trodde jag aldrig. Jag är bara glad att hon var med på min student. Det trodde jag inte för ett år sen.

Du är bäst farmor. Jag vet att du sitter där uppe med farfar och ser ner på oss. Du har varit en sån stark människa och du har kämpat in i det sista. Ta hand om dig och farfar nu. Vi ses så småningom, och då ska du få lära mig att göra kåldolmar och schackrutor. Tack för allt, du är en klippa! Sov så gott, jag älskar dig. <3

En gång i tiden va du min. Men nu är du bara en dröm. Jag ser dig ibland i mitt sagoland där vi ses och umgås en stund.

Det känns som jag är tom på ord, tom på känslor och tom på tankar. Kanske är det för att de finns så förbannat mycket av allt inom mig? Som ni vet åkte jag till Göteborg i början av veckan. Det va satans skönt att åka, komma dit och umgås med människor som inte visste vem jag va och inte dömde mig. Men på kvällen kände jag sån längtan hem, varför vet jag inte. För ingenting hände där nere, allt va perfekt. Men jag åkte hem morgonen efter. På något sätt ångrar jag mig att jag inte stannade, tog tag i mig själv och sket i längtan. Jag hade kunnat varit i fina Göteborg just nu. Men istället är jag hemma igen, i mitt älskade hem. Jag vet inte riktigt vad jag vill, tror jag. Hade jag kanske sovit på saken så hade de kanske kunnat blivit bättre?

Jag trivs här, fruktansvärt bra. Man inser hur bra det är när man åker ifrån det. Men dessa människor, alla dessa falska personer som finns runt i kring här. Vad är felet? Jag vet inte men dom kanske mår bättre av att bara snacka skit. Höjer sig själva genom att sänka andra. What´s the deal, seriöst. Jag är trött på det här, på att folk inte kan vara ärliga. Stå för vad dom egentligen tycker.

Jag är absolut inte guds bästa barn. Aldrig påstått mig vara heller. Men jag känner att jag nästan kvävs av allt skitsnack. Kvävs av falska människor. Det är en äcklig känsla. Jag skulle uppskatta ifall folk berättade för mig vad dom tyckte, istället för att dom ska gå bakom ens rygg. Jag är den jag är, försöker man ändra på mig så är det inte mig dom vill känna. Ganska enkelt.

Jag har i pricnip ingen jag kan riktigt prata med, verkligen ingen. Finns ingen vän som förstår mig, som jag kan vara ärlig mot, som jag kan prata av mig med. Har ni nån gång känt så? Att man har massa vänner runt sig, men ingen man kan prata med. Kanske därför jag känner mig tom av känslor samtidigt som jag är full av känslor.

Jag håller på att förlora den bästa vännen jag någonsin haft. Trots alla bråk, tjafs och tårar så är hon den personen som funnits där genom det mesta. Hon var med mig när jag hade min första fylla på krogen, tog hand om mig på natten. Hon har sett mig gråta, skratta, hata, älska, varit lycklig, olycklig. Allt. Hon har funnits där för mig dag in och dag ut. Och nu är hon i princip borta. Och jag kan lova er, det beror på en enda person. Han. Vi sa till varandra att ingenting skulle få komma mellan oss. Det har nämligen hänt förut. Men nu har det hänt igen. Trots att vi lovade varandra att hålla ihop. När jag mår som sämst, är som mest ledsen och behöver henne allra mest så finns hon inte där. Det va henne jag kunde ringa mitt i natten och gråta för att jag behövde det. Det va hon som satt med mig och rökte sent in på kvällarna. Vi satt på hennes balkong, rökte och pratade i flera timmar. Vi åkte och badade, solade, promenader, tränade. Vi gjorde då tamfan allt tillsammans. Vi gick på toa med öppen dörr hos varandra, bara för att vi kunde. Jag kanske inte alltid varit den bästa, men jag vet att jag aldrig någonsin haft en bättre vän än henne. Oavsett vad, så har vi hållt ihop. Tills nu. Vad gör man egentligen i en sån här situation? När man kämpar och sliter för att hålla humöret uppe, sliter för att få tillbaka sin bästavän. Men får ingenting tillbaka. Va i helvete gör man då? Jag är trött på allt det här. Trött på att gå runt och känna saknad.

Jag har förövrigt varit rökfri i 3½ månad nu. Om jag är stolt över mig själv? Oja, verkligen! Minns så väl när jag hela tiden i somras tände en cigg. På morgonen, på kvällen, påväg till tåget, påväg till kompisarna, efter middagen, bara spontant för att jag kände för det, efter fikat. Hela tiden. Det kändes som om att det va en del av mig. Men nu såhär i efterhand, så inser jag hur förbaskat idiotiskt det har varit. Hur mycket pengar jag slösat på dessa år som rökare. Jag kan inte säga att jag kommer vara rökfri hela livet ut. Men det är mitt mål och en önskan iallafall. Jag vill aldrig någonsin utsätta mina lungor för sånt skit igen. Absolut inte när jag vet och har sett med egna ögon vad dom där gör med en.

Det är också en sak som tynger mig. Att se vad skiten har gjort med min älskade mamma. För 3½ månad sen så fick jag veta att min förebild, min hjälte, min älskade mamma va sjuk. Nej nej, det fanns inte på världskartan. Min mamma är inte sjuk. Så var det bara. Men allt eftersom, sjukhusbesök hit och dit. När det började synas att hon faktiskt va sjuk så började jag inse att, fan helvete! Det är sant. Min enda mamma är sjuk. Det är fortfarande svårt att förstå. Det syns på ett annat sätt nu, sen en tid tillbaka. Men ändå så kan jag inte riktigt förstå det. Varför just hon? Varför just min mamma? Det finns miljarder människor, så blir det just hon. Jag vet att hon behandlas för att bli frisk och att det ser posetivt ut. Men kan ni förstå känslan?! Allt kan hända, men jag vet att mamma kämpar för att bli frisk. Hon säger att hon ska vara med på mitt bröllop, och för guds skull. Låt min mamma få va med på mitt bröllop. Jag har en enda önskan det här året, och det är att min mamma ska få bli frisk. Men jag vet att det kan ta flera år innan hon friskförklaras helt. Men bara att hon ska få må bättre, min fantastiska mamma. Hon ska vara frisk, hon ska bara vara det!

Försöka hitta en lösning på alla problem just nu är så fruktansvärt slitsamt och jobbigt. Jag vet inte vart jag själv är just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, hur jag ska tänka eller vafan jag ska göra. Helt plötsligt blev jag liten igen, hjälplös och liten. Jag känner inte mig som den (snart, om 8½ månad "bara) 20åringen jag faktiskt är. Jag känner mig som 14 ungefär. Liten, hjälplös, rädd och känsloladdad. Är en liten bomb som väntar på att få explodera så att allt kan bli bra igen. Men när tusan ska allt bli normalt?! Om någon har ett svar, så ge mig det snälla. Jag vet inte hur länge det tar innan bomben exploderar. Nu blev ni visst dom som fick lyssna på mina tankar och känslor, det här är inte allt .. "With hope anything is possible", försöker jag tänka iallafall. Även om det känns som att allt är omöjligt för stunden.

Godnatt.

Det blev ett kort besök här. Jag fick sån fruktansvärd hemlängtan och min syster hjälpte mig med en biljett hem igen. Jag sitter på bussen påväg till Varberg.

Det här har aldrig hänt mig förut .. Aldrig känt att jag saknar hemma på det här sättet.. Men nu är det såhär. Är hemma vid ett-två ungefär.

Trots att jag älskar västkusten så trivs jag bäst hemma. Min säng, mina vägar, mitt tåg och mitt område. Allt är så okänt här på något sätt. Min mamma och syster är också hemmakära, och jag sa för inte så länge sen att jag aldrig någonsin skulle bli som dom..

Snart ses vi igen älskade Stockholm. Älskade Märsta! Och Göteborg, Varberg, Bua, jag kommer tillbaka!

Bara en kvart kvar! Sen är det vidare med nästa tåg! Jag är som ett barn! Längtar!!

Fruktansvärt att åka ensam. Ingen som hela tiden kräver ens uppmärksamhet. Kommer ihåg när jag åkte hit första gången. Är några år sen nu, måste vara 6 år sen tror jag.

För två dagar sen fick jag ett ryck. Jag kände att jag verkligen ville bort, kände att jag behöver komma från vardagen här. Efter några samtal, budning på biljett och spontanitet, så hade jag en enkelbiljett. Bort från vardagen, till ett ställe jag velat åka till så länge!

För en halvtimme sen klev jag på tåget till Göteborg! Bort från Märsta för några dagar! Om jag är glad? Skoja inte! Det här ska bli så fruktansvärt skönt! Framförallt ska de bli kul att träffa blandannat Victor. Vi har inte träffats på flera år. Hur länge jag stannar vet jag inte. Men jag har kläder med mig för flera veckor känns det som, haha!

Jag har velat åka iväg ett tag nu. Vart spelade ingen större roll. Bara jag fick komma iväg. Och tack vare att jag är så jävla galen så är jag nu påväg. Trodde på riktigt inte att jag faktiskt skulle våga åka bara sådär. Speciellt inte ensam!

Jag är framme i Göteborg vid halv tolv. Då är det bara att byta tåg till Varberg där Victor hämtar upp mig. Jag tror inte någon förstår vilken känsla jag har i kroppen. Ångrar mig definitivt inte! Jag älskar att kunna göra såhär, bara åka ett litet tag. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag hem ganska snart igen. Söndag troligtvis. Men får jag möjligheten kanske jag stannar längre! Åh ska få vara i älskade Varberg igen! Som jag saknat den underbara staden! Vi får däremot se om den lever upp till hur det är där på sommaren!

Jag ska försöka sova lite nu, är så trött. Klockan ringde fem imorse .. Vi hörs om ett litet tag igen!

Åh vilken underbar känsla imorse när jag vaknade! Jag somnade inte förens sju i morse, vaknade elva. Lite små bakis men glad som fan.

Jag sitter mitt i en stor fet jävla klädhög på golvet! Städar och rensar lite. Mitt rum va värre än ett bombat Beirut! På bättringsvägen nu men fortfarande så långt ifrån klart!

Lördagen blir lugn, kanske hyra film och ta det så jävla lugnt det bara går. Njuta av lite stillhet kanske. På måndag är det dags att dra igång träningen på riktigt igen. Jag är nästan helt frisk, så ingenting hindrar mig förutom jag själv. Såg ett program imorse på tv som inspirerade mig som fan! Så nu är det dags, igen.


Nej rummet va!

Jag har haft en sån jävla kul kväll! Slog klackarna i taket med mina älskade tjejkompisar! Jag kommer nog troligtvis ha ont i mina ben imorgon, för vi dansade tills kroppen gick av sig själv. En kväll jag har kunnat vara mig själv, bara mig själv. Skrattat som aldrig förr och mått riktigt bra! Jag ska slänga mig på sängen! Godnatt!

Bjuder på en happyface bild från ikväll, jag och Robin! Kickass!!!

Man mår som man förtjänar!