Dom senaste månaderna har varit fyllda av rädsla, tårar och många frågor. För drygt 9 månader sen fick jag veta att min mamma har lungcancer. Hela min värld rasade samman. För mig innebar ordet cancer, döden. Jag försökte hela tiden vara stark utåt. Men det har verkligen inte varit det lättaste alla gånger. Jag var livrädd, vad skulle jag göra om mamma strök med?! Att mamma blev sjuk gjorde att jag slutade röka på dagen! Jag ska vara ärlig och jag har rökt någon cigg, för att röksuget blivit för mycket. Trots rädslan som funnits där har jag trott på mamma när hon sagt att hon ska bli frisk.

Resan har varit lång, kämpig och tung. Men ändå har tiden gått så fort. Det har hjälpt mig mycket att jag fått vara med på sjukhuset vid t.ex strålningen. Mamma har mått hyfsat bra med tanke på omständigheterna och hon har ändå orkat finnas där för mig.

Minns så väl hur det bara svartnade för ögonen när mamma berättade. Jag grät hejdlöst. Det fanns inget slut. Det gjorde så ont i mig. Min mamma? Sjuk? Nejnej! Det tog ett tag att förstå. Allt eftersom började mamma tappa håret. Vi åkte och provade ut peruk. Vi har försökt göra det bästa av allt och skojat, försökt leva ett så normalt liv. Speciellt mamma. Hon har varit så stark!

Det var kvällen/natten på akuten som fick mig att inse att även om mamma faktiskt ser pigg och glad ut, så mår hennes kropp inte bra. Hon har en sjukdom. Som dom iofs behandlar för att bota, men ändå. Mammas värden var inte bra och det bara va så, fanns inget annat. Det va så.

Igår berättade mamma för oss att hon hade varit hos läkaren. Det är alltid en klump i magen när hon varit där. För man vet aldrig. Men doktorn talade om för henne att i tumören finns det inga cancerceller kvar. Det är bara en ärrbildning i höger lunga. Kan ni förstå känslan? Mamma är inte frisk, hon blir friskförklarad tidigast om fem år. Men den allvarliga och elaka cancertumöen är tom. Mammas kropp har svarat bra på behandlingarna. Lyckan är oslagbar!

Det här har fått mig att inse, uppskatta allt i livet innan de är försent! Mamma har inte varit en annan person för att hon har cancer. Hon är fortfarande min mamma, fast med en sjukdom. Och en sak ska ni veta;

Jag älskar dig Mamma, med eller utan hår! ❤