Igår, lördag alltså. Så hälsade vi på farmor på sjukhuset. Hon hade ramlat för några dagar sen och fick ligga kvar. Min farmor har alltid varit en kämpe. Allt hon har genomlidit. Hon har varit så jävla stark.

Hon var pigg och hon sa själv att hon mådde bra. Innan vi åkte så sa jag till farmor att hon skulle ta hand om sig men vi skulle ses snart igen.

Hon blev mycket sämre under söndagen. Feber och det gick inte att få kontakt med henne. Vi satt några timmar vid farmors sida och vakade. Hon andades tungt med syrgasmask, vätska i lungorna men ändå reagerade hon några få gånger under kvällen. Hon var där, men ändå inte.

Vi bestämde oss för att åka hem, alla förutom min faster och min ena kusin. Jag ville inte åka hem, jag ville stanna hos min älskade farmor. Hålla hennes hand och bara få va med henne. Runt två ringde dom .. Min älskade farmor hade fått somna in. Kan ni förstå känslan?! Min farmor som har funnits här sen första dagen finns inte kvar ..

Vi slängde oss i bilen och åkte till sjukhuset. Där låg hon, kvinnan jag bara dagen innan skrattat med och som höll min hand så hårt innan jag gick. Helt livlös, kall och så vacker. Höll farmors hand, utan reaktion. Ville bara att hon skulle börja andas. Titta upp och börja leva igen. Men det hände aldrig .. Min starka, envisa och min kämpe till farmor skulle aldrig mer andas. Hon är helt enkelt med farfar nu.

Jag vet att det är bättre såhär. Att hon fick somna in. Bland det sista hon sa va att hon inte orkade mer. Hela kvällen var en enda lång väntan. Väntan på att hon skulle bli hämtad.

Min farmor har som sagt varit en kämpe ända in i de sista. 85 år och det va krut i henne vill jag lova. Hon sa alltid det alla andra tänkte men aldrig vågade säga. Hon var alltid ärlig. Fruktansvärt pigg gör hennes ålder. Hon lämnar efter sig ett så stort tomrum .. Saknaden kommer alltid finnas kvar. Allt blev så tomt, så fort. Hur kan de vända såhär förbannat fort? Från pigg och glad till inte ens kontaktbar?!

Jag är ändå glad att jag var upp till henne i lördags. Då hon mådde bra och kunde prata med mig. Jag hoppas och tror att hon visste att vi var där. Att hon kände att vi alla fanns där för henne in i det sista. Det skönaste är att jag fick ett riktigt avslut. Jag fick säga hej då, fick pussa henne på pannan och säga det jag ville ha sagt. Att hon skulle leva såhär länge trodde jag aldrig. Jag är bara glad att hon var med på min student. Det trodde jag inte för ett år sen.

Du är bäst farmor. Jag vet att du sitter där uppe med farfar och ser ner på oss. Du har varit en sån stark människa och du har kämpat in i det sista. Ta hand om dig och farfar nu. Vi ses så småningom, och då ska du få lära mig att göra kåldolmar och schackrutor. Tack för allt, du är en klippa! Sov så gott, jag älskar dig. <3