Det vrider sig i hjärtat och kroppen just nu. Känner hur det verkligen brinner i ögonen, hjärtat är tomt samtidigt som det står helvetes hårt. Jag hjälper en vän med en psykologiuppgift så jag läser om kriser. Hur man beter sig i vissa kriser och hur det orsakas. Jag insåg just då att jag är mitt i en sån kris. Jag har mardrömmar, jag sover dåligt och försöker förneka det. Jag vet inte längre vart jag ska ta vägen riktigt. Jag försöker hela tiden tränga bort dom tankarna på det som hänt, men när jag väl låter tankarna komma så bryter jag ihop totalt. Läste även att man måste bearbeta händelsen och traumat på rätt sätt och bra för att kunna komma vidare. Jag har fått bekräftat att jag inte är onormal om känner såhär. För mig är det fortfarande overkligt, det finns inte på världskartan. Gah. Jag vet, jag vet så väl att det hänt. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tackla det. Vardagen måste fortsätta, vilket den gjort också. Men det är ändå så konstigt. Idag fastställdes datumet för begravningen. Det gör allting ännu mer verkligt eller vad man ska säga. Jag saknar farmor så det gör ont i mig.