Det känns som jag är tom på ord, tom på känslor och tom på tankar. Kanske är det för att de finns så förbannat mycket av allt inom mig? Som ni vet åkte jag till Göteborg i början av veckan. Det va satans skönt att åka, komma dit och umgås med människor som inte visste vem jag va och inte dömde mig. Men på kvällen kände jag sån längtan hem, varför vet jag inte. För ingenting hände där nere, allt va perfekt. Men jag åkte hem morgonen efter. På något sätt ångrar jag mig att jag inte stannade, tog tag i mig själv och sket i längtan. Jag hade kunnat varit i fina Göteborg just nu. Men istället är jag hemma igen, i mitt älskade hem. Jag vet inte riktigt vad jag vill, tror jag. Hade jag kanske sovit på saken så hade de kanske kunnat blivit bättre?

Jag trivs här, fruktansvärt bra. Man inser hur bra det är när man åker ifrån det. Men dessa människor, alla dessa falska personer som finns runt i kring här. Vad är felet? Jag vet inte men dom kanske mår bättre av att bara snacka skit. Höjer sig själva genom att sänka andra. What´s the deal, seriöst. Jag är trött på det här, på att folk inte kan vara ärliga. Stå för vad dom egentligen tycker.

Jag är absolut inte guds bästa barn. Aldrig påstått mig vara heller. Men jag känner att jag nästan kvävs av allt skitsnack. Kvävs av falska människor. Det är en äcklig känsla. Jag skulle uppskatta ifall folk berättade för mig vad dom tyckte, istället för att dom ska gå bakom ens rygg. Jag är den jag är, försöker man ändra på mig så är det inte mig dom vill känna. Ganska enkelt.

Jag har i pricnip ingen jag kan riktigt prata med, verkligen ingen. Finns ingen vän som förstår mig, som jag kan vara ärlig mot, som jag kan prata av mig med. Har ni nån gång känt så? Att man har massa vänner runt sig, men ingen man kan prata med. Kanske därför jag känner mig tom av känslor samtidigt som jag är full av känslor.

Jag håller på att förlora den bästa vännen jag någonsin haft. Trots alla bråk, tjafs och tårar så är hon den personen som funnits där genom det mesta. Hon var med mig när jag hade min första fylla på krogen, tog hand om mig på natten. Hon har sett mig gråta, skratta, hata, älska, varit lycklig, olycklig. Allt. Hon har funnits där för mig dag in och dag ut. Och nu är hon i princip borta. Och jag kan lova er, det beror på en enda person. Han. Vi sa till varandra att ingenting skulle få komma mellan oss. Det har nämligen hänt förut. Men nu har det hänt igen. Trots att vi lovade varandra att hålla ihop. När jag mår som sämst, är som mest ledsen och behöver henne allra mest så finns hon inte där. Det va henne jag kunde ringa mitt i natten och gråta för att jag behövde det. Det va hon som satt med mig och rökte sent in på kvällarna. Vi satt på hennes balkong, rökte och pratade i flera timmar. Vi åkte och badade, solade, promenader, tränade. Vi gjorde då tamfan allt tillsammans. Vi gick på toa med öppen dörr hos varandra, bara för att vi kunde. Jag kanske inte alltid varit den bästa, men jag vet att jag aldrig någonsin haft en bättre vän än henne. Oavsett vad, så har vi hållt ihop. Tills nu. Vad gör man egentligen i en sån här situation? När man kämpar och sliter för att hålla humöret uppe, sliter för att få tillbaka sin bästavän. Men får ingenting tillbaka. Va i helvete gör man då? Jag är trött på allt det här. Trött på att gå runt och känna saknad.

Jag har förövrigt varit rökfri i 3½ månad nu. Om jag är stolt över mig själv? Oja, verkligen! Minns så väl när jag hela tiden i somras tände en cigg. På morgonen, på kvällen, påväg till tåget, påväg till kompisarna, efter middagen, bara spontant för att jag kände för det, efter fikat. Hela tiden. Det kändes som om att det va en del av mig. Men nu såhär i efterhand, så inser jag hur förbaskat idiotiskt det har varit. Hur mycket pengar jag slösat på dessa år som rökare. Jag kan inte säga att jag kommer vara rökfri hela livet ut. Men det är mitt mål och en önskan iallafall. Jag vill aldrig någonsin utsätta mina lungor för sånt skit igen. Absolut inte när jag vet och har sett med egna ögon vad dom där gör med en.

Det är också en sak som tynger mig. Att se vad skiten har gjort med min älskade mamma. För 3½ månad sen så fick jag veta att min förebild, min hjälte, min älskade mamma va sjuk. Nej nej, det fanns inte på världskartan. Min mamma är inte sjuk. Så var det bara. Men allt eftersom, sjukhusbesök hit och dit. När det började synas att hon faktiskt va sjuk så började jag inse att, fan helvete! Det är sant. Min enda mamma är sjuk. Det är fortfarande svårt att förstå. Det syns på ett annat sätt nu, sen en tid tillbaka. Men ändå så kan jag inte riktigt förstå det. Varför just hon? Varför just min mamma? Det finns miljarder människor, så blir det just hon. Jag vet att hon behandlas för att bli frisk och att det ser posetivt ut. Men kan ni förstå känslan?! Allt kan hända, men jag vet att mamma kämpar för att bli frisk. Hon säger att hon ska vara med på mitt bröllop, och för guds skull. Låt min mamma få va med på mitt bröllop. Jag har en enda önskan det här året, och det är att min mamma ska få bli frisk. Men jag vet att det kan ta flera år innan hon friskförklaras helt. Men bara att hon ska få må bättre, min fantastiska mamma. Hon ska vara frisk, hon ska bara vara det!

Försöka hitta en lösning på alla problem just nu är så fruktansvärt slitsamt och jobbigt. Jag vet inte vart jag själv är just nu. Jag vet inte riktigt hur jag ska bete mig, hur jag ska tänka eller vafan jag ska göra. Helt plötsligt blev jag liten igen, hjälplös och liten. Jag känner inte mig som den (snart, om 8½ månad "bara) 20åringen jag faktiskt är. Jag känner mig som 14 ungefär. Liten, hjälplös, rädd och känsloladdad. Är en liten bomb som väntar på att få explodera så att allt kan bli bra igen. Men när tusan ska allt bli normalt?! Om någon har ett svar, så ge mig det snälla. Jag vet inte hur länge det tar innan bomben exploderar. Nu blev ni visst dom som fick lyssna på mina tankar och känslor, det här är inte allt .. "With hope anything is possible", försöker jag tänka iallafall. Även om det känns som att allt är omöjligt för stunden.

Godnatt.