För en månad sen, prick på dagen, prick på minuten. Satt jag på sjukhuset i Uppsala hos min fina farmor. Som då fortfarande var i livet, men inte vid medvetande. Måste varit en av dom jobbigaste helgerna i mitt liv. Eller hela den veckan va påfrestande. Jag åkte ju till götet, hem lika fort igen. Träffade farmor på lördagen, skrattade, skämtade och allt var som vanligt. Bara de att vi inte satt på hennes trästolar i köket, utan vi satt på andra stolar på sjukhuset. Läget va stabilt och enligt farmor själv så var allt bra. Hon var så glad för dom hade kollat hennes hjärta, och trots att de slagit och pumpat blod i nästan 85 år, så fanns det inget fel på hennes hjärta. Minns så väl hur farmor berättade att personalen på avdelningen var så nöjda över henne som patient. Hon åt bra, vilket ingen av dom andra två i hennes rum gjorde. Hon talade också om att maten faktiskt blivit mycket bättre än när hon var inlagd förut!

Det va hårt att se farmor som hon var när vi kom, vi visste dock inte att de skulle bli värre. Farmor kved och kämpade emot personalen skulle göra saker med henne, prover osv. Jag är bomb säker på att farmor visste att vi var där, när min syster fixade med alla slangar som hade trasslat sig lite så sträckte sig farmor efter hennes hand. Hon letade tills hon sen kunde ta ett hårt grepp om min systers hand. Farmor ville alltid hålla någon i handen och ville veta att någon fanns där för henne.

Det som gjorde mig mest arg var att under hela söndagen så låg farmor tillsammans i samma rum med en äldre dam, som stirrade på oss med sina läskiga ögon och en äldre man som bara låg där och löste korsord. Varför i hela friden låter man en så dålig patient och dess anhöriga dela rum med två andra, när läget ändå var som de va?!

Hela kvällen på söndagen var en väntan. Och jag gillar inte att säga så, men de va så. För lite mat fick vi i oss, en smaklös pizza lyckades ta sig ner när vi skyndade oss iväg för att få mat.

När vi skulle åka hem så kände jag att jag ville stanna hos farmor, ville sitta där ifall hon kanske vaknade. För man hoppades ju att hon skulle vakna, titta på oss och skratta som hon alltid annars gjort. Men nästa gång jag såg henne, var hon inte där. Lilla älskade farmor .. Hon va inte kvar. Slangarna va borta, nålar var borta och farmor va borta. De va ännu tyngre att åka från farmor halv tre på natten mellan söndag och måndag. Kan ni förstå känslan att lämna sin ända farmor kvar, ensam liggandes i ett rum?!

Dagen efter, på måndagen, frågade pappa mig om vi skulle hitta på något. Och som många gånger förr tänkte jag "ja! Vi ringer farmor och kollar ifall vi kan komma". Men .. Farmor kommer inte svara mer i telefonen, kommer inte få höra farmor säga "Oderhagen!" i telefon fler gånger.

Jag minns min farmor som en stark kvinna. Som hon slitit och kämpat. Mot skador, sjukdomar och Gud vet allt. Hon hade humor, var ärlig och rak. Kommer ihåg när jag va yngre, farmor sydde väldigt mycket när jag va liten, så ville jag ha nya gardiner till mitt sovrum. De va bara de att jag hade så stökigt rum, att farmor vägrade sy gardiner åt mig, när jag hade städat skulle jag få nya av henne. En annan sak jag minns är när vi var där inte allt för länge innan hon somnade in. Så kliver vi in och hon ropar "jag sitter här i salongen och åker skidor!" Hon satt i vardagsrummet och kollade på vinterstudion.

Hon var en hejare på att göra kåldolmar! Jag brukar inte gilla det, men farmor gjorde så fruktansvärt goda! Den gjorde hon alltid så fina schackrutor, såna kakor! Så fort vi skulle dit så fick vi handla med oss tidningen och ramlösa, inte varje gång men ofta. Och så åt vi mandelkubb och såna rån med vaniljsmak eller chokladsmak. Sen drack hon alltid kaffe med en liiiiiiiiten skvätt mjölk i. Hon undrade varje gång vad jag skulle dricka och tyckte lite synd om mig när jag bara ville ha vatten.

Ni förstår inte hur mycket jag saknar min farmor. Om lite mer än en vecka så är de begravning, eller minnestund rättaresagt.. Iochmed att farmor ska få ligga hos farfar så blir det kremering.

Farmor, jag ska göra sig stolt. Jag ska se till att leva det bästa liv jag är värd! Du är så saknad men fortfarande otroligt älskad. Du är himmelens finaste ängel, Rut Alva Alise. ❤