Det finns ingen som kommer förstå hur jag känner, och framför allt inte varför jag känner så. Prick 2 år sen du va här, gadamn .. Det är lång tid men det känns som igår. 2 år och 10 månader sen dag ett. Tiden gick för fort och jag vet inte riktigt hur allt kunde bli så fruktansvärt fel. Kanske var viljan för stor och stark. Det gör ont i hela mig när jag tänker på dom här snart 3 åren. Det blir lite svårare att få luft och hjärtat vänds ut och in. Jag önskar nästan att jag kunde säga att jag varit stark nog och hade gått vidare. Jag är ledsen om jag gör dig besviken, men jag har inte gått vidare helt än. Man kan inte få allting man vill ha. Och har man missat sina chanser, så är det försent att göra något. Ibland måste man slita och kämpa, göra misstag för att lära sig. Livet är fruktansvärt grymt och hårt vissa gånger, men en vacker dag ska jag göra dig nöjd och glömma allt. För den dagen kommer, inte nu kanske. Men sen. Ska heller inte ljuga, för du vet lika väl som jag att jag fortfarande hoppas. Jag saknar dig.