Jag har tagit mig upp ur sängen nu, nästan. Humöret är nere idag igen, vädret skyller vi på. Jag ska försöka hitta något att äta, sen åka till min syster .. Die på det här skitvädret.

Jag blev läskigt kär i en människa, jag fastnade för hans sätt att vara. Trots att jag ibland känner att han är världens svin. Jag föll för hans otroliga utseende, för hans sätt att krama mig. Jag minns kyssen i regnet för flera månader sen. Att något som började så bra kunde gå över till något såhär jobbigt. Jag glömmer aldrig, men jag vill heller inte komma ihåg. Jag glömmer inte hans sätt att reta upp mig, som fick mig att vilja slå honom. Men ändå hur jag ville krypa in i hans famn och bara ligga där. Så många bråk vi haft, som jag startat och han startat. Så många onödiga bråk. Svartsjuka hit och svartsjuka dit. Ändå så kunde jag inte släppa, jag kan inte släppa honom. Han är så nära, men så långt ifrån. Är det verkligen han jag saknar? Eller det vi hade, den närheten han gav mig. Den kärleken han visade. Allt jag vill är att få tillbaka det, få tillbaka det bra.