Mitt hjärta går i bitar när jag läser den här bloggen; den starkaste stjärnan. Jag kan aldrig tänka mig hur det är att förlora ens barn, aldrig någonsin. Jag läste ett inlägg ganska långt ner som moster´n till den bortgågna Victor skrivit. Och jag kände hur tårarna kom. Det bara forsade ut tårar, och det tar aldrig slut.

Jag insåg att jag måste ta vara på tiden med min älskade prinsessa, inte bara med henne utan alla mina älskade syskonbarn. Men hon var den första som kom upp när jag läste texten. Tänk om något skulle hända henne, vad som helst, hur skulle jag klara mig? Bara tanken får mig att vilja springa dit nu och bara vara vaken tills hon vaknar, vara med henne hela dagen imorgon, vara med henne varje dag! Hur kan en sån liten människa bli en så stor del av en annan människas liv?

Det här gäller alla, man måste ta vara på varje dag med varje nära person. En dag, så kanske den/dom är borta, och då ångrar man sig. Jag träffar min systerdotter väldigt ofta och jag är barnvakt såfort jag har tid och dom behöver hjälp, för mig är det här en självklarhet! Och behöver dom hjälp och jag är upptagen, så löser vi det alltid på bästa sätt! På söndag ska jag passa henne igen, ni förstår inte hur mycket jag längtar. Den lilla flickan alltså, hon har blivit en del i mig, hon har blivit en stor del i mitt liv. Och jag vet att jag skriver mycket om henne här i bloggen, men det är som sagt för att den lilla flickan är en sån stor del av mitt liv.


Jag är alltid ett steg bakom dig och passar dig rygg,
du är mosters lilla pärla och jag förvarar dig långt inne i mitt hjärta.