Detta kan bli ett långt inlägg, så ni alla vet innan ni börjar läsa! För tänker ni inte läsa hela så är det ingen idé att ni börjar. Och så ni vet, det kommer inte vara några "han, hon, den, dom det" utan namn, namn på personerna det gäller!

Det finns en sak just nu som tynger mitt hjärta ner till botten. Kärleken, åh nej inte igen tänker ni. Det spelar ingen roll, jag måste få skriva av mig. Det finns en person, en liten människa som är som vilken annan som helst. En kille, tro det eller ej. En kille som sagt, han är som alla andra 18-åringar, men för mig speciell. Så otroligt speciell i mina ögon. Robin Bornström. Det personen som gör att mitt hjärta släpas i marken. Det är en lång historia på 7 ½ månad. Från allra första början var han som ett litet barn, blyg som få, vågade knappt prata med mig. Men allt eftersom dagarna gick så öppnade han sig mer och mer, jag insåg att han var inte den självsäkra typen. Det var det som fick mig att stanna kvar från första början, jag ville hjälpa han uppåt och blir en person som är skiter på sig när han ska prata med någon. Det var redan efter två veckor problemen uppstod. Han la in 48 (ja exakt 48) bilder på sitt ex, Amanda, på bilddagboken. Skrev att hon är den enda för honom, ni förstår kanske att jag fick ett slag i ansiktet. Enligt honom hade dom ingen kontakt, men vad vet jag? Efter det kunde jag inte riktigt lita på honom, det gick inte. Det var som att jag sa något till honom och att han bara ignorerade det. Som att prata med en vägg. Men allt eftersom hittade vi tillbaka. Idag är han en person för mig som inte är blyg, iallafall inte mot mig. Han har vuxit enormt som person.

När vi hade varit tillsammans i tre månader (juni) så skulle han komma hit, han skulle komma hit med tåget från Mora. Men jag avbokade, jag sa att jag inte klarade av distansförhållande. Jag visste inte vad jag höll på med, men vet nu att det var ett misstag. Hursomhelst så kom han aldrig, det blev ännu fler problem. Bråken blev tätare och över små saker bråkade vi. I samma veva (juni-juli) kom en annan in i bilden, Kristoffer. Vi umgicks väldigt mycket vi två. Det gjorde att jag och Robin kom ifrån varandra. Jag gjorde alltså slut i samma stund, jag kunde inte. Jag åkte iväg en vecka till västkusten och kom tillbaka. Då uppstod det problem med Kristoffer. Nu några månader senare får jag veta att Robin skrivit till Kristoffer saker som jag blir helt skogstokig av. Det var bråk från alla håll och kanter. Mycket berodde på min självbild och hur "svag" jag var. Det var i augusti som det tog stopp med Kristoffer. Det funkade inte, jag vet nu varför.

September kom och jag fyllde år. Robin skickade ett nallebud på posten. I den lilla lådan låg en nalle han själv döpt till Robin, samt ett kort. Det stog ordagrant såhär: "Cecilia Hagstedt. Grattis på din 17års dag. En dag hoppas jag vi löst detta! Ha det bra nu Cissi. Ta hand om dig. <3 Jag älskar dig! / Robin Bornstöm". Jag läser det kortet varje kväll och pussar nallen på huvudet och säger för mig själv att det kommer lösa sig. Nu nästan tre månader senare har vi fortfarande inte löst problemen. Varje dag har varit en pina, en plåga verkligen.

I allt det här finns det ett gäng tjejer till. Emilia och Hanna (som jag vet om). Den där Emilia är en tjejkompis till Robins förra flickvän Amanda. Hon har kollat på Robins bilddagbok och det har han sett som jobbigt och bett mig skriva till henne. Det var "tack vare" henne jag hittade bilderna på Amanda. Helt plötsligt så pratar dom två, Robin och Emilia. Han hatade henne mest av allt och ville bara ge sin hämnd på henne (don´t alsk me). Ena dagen pratade dom inte och sen pratade dom, förvirrande som fan var det. Sen den här Hanna. En person jag nog aldrig kommer tycka om. Men jag känner henne inte, så jag kan inte säga hur hon är som person. Hon har bara sårat "min lilla ängel" så hårt. Hon kom in i bilden, dom (läs Robin och Hanna) blev tillsammans en vecka efter vi gjort slut. Jag visste, jag visste verkligen att hon skulle bete sig illa mot honom. Hon playade (lekte) med hans hjärta. Det är inget jag säger bara för att. Utan hon gjorde det, men ändå stannar han. Jävla fanskap. Sen pratar dom ena dagen, och andra inte. Det är hon dom senaste bråken har handlat om. Den där lilla tjejen som jag bara hatar så djup, för det hon gjort.

Hans mamma har en del i det här också. En gång när vi bråkade började han gråta i telefon. Samtidigt så kommer hans mamma in i hans rum och ser honom gråta, samtidigt som vi pratar i telefon. Yes, vilket var hennes första intryck av mig. Sen dess har hon fått för sig att jag är världens elakaste människa. Men hon såg inte mina rödsprängda ögon på andra sidan telefonsamtalet, så hon vet ingenting. Det har blivit ett stort problem, att vi bråkar om henne. Men jag vill bara att hon ska förstå att jag är inte sån. Jag är inte så elak som hon tror (okej, jag kan vara elak. Men mot Robin är jag inte elak, även om han tycker det själv.).

Nu kommer tårarna, igen. För en månad sen, nästan två, träffades vi. Jag har aldrig varit så nervös. Vi gick runt i Älvsjömässan i två-tre timmar. Det var stelt och jag kände mig lycklig på samma gång. Vi gick där, han och jag. Jag fick spendera några timmar med personen jag skulle vilja spendera varje sekund med. Dom där timmarna gick så fort. Helt plötsligt gick jag igenom parkeringshuset och upp mot tåget och lämnade mig han bakom mig i en buss. En buss som skulle föra "min lilla ängel" till Dalarna igen. Hem till där han hör hemma. När jag gick iväg så ville jag vända om och åka med till dig. Men jag kände att mina föräldrar skulle dödat mig. Det var en lättnad att få det där smset av dig, men sen. Det gick bara utför, rakt ner åt helvete, igen. Jag insåg vad det var för "fel" på mig. Jag var kär. Det har hänt två gånger i mitt liv. Han ville bli tillsammans igen, men jag kunde inte. Jag vet inte varför, det sa stopp. Även fast jag var kär som en idiot. Jag ville att han skulle komma till mig direkt, men han ville få klart hans körkort först och sen ta bilen hit. Han kuggade på provet, klarade uppkörningen. Jag insåg att det skulle ta mer tid än bara dom tre veckorna han lovade. Det tog ytterliggare tid, han skulle skrivit teoriprovet i fredags. Men nu är han på något jävla läger. På torsdag ska han skriva igen, vad händer om han inte klarar det? Och vad händer om han klarar det?

Jag bad han ringa ikväll, när jag var med Carro. Jag var glad, jag skrattade och hade roligt. Helt plötsligt tror han jag är stup full. What? När jag förengångskull skrattar och är glad så måste jag vara full? Jag förstår inte ..

Varje dag är en dag framåt i tiden. Men jag står kvar på samma ställe, mitt huvud är kvar på Älvsjömässan utanför eran buss där jag fick stå och vara i hans famn för en stund. Men jag är inte där, jag sitter i min säng i Märsta och han är i Bruksvallarna på ett läger. Två olika platser, två olika människor och två olika tänkesätt.

Jag vill kunna skippa att smsa han och inte prata med han, men jag dras till han hela jävla tiden. Man ser ett par går förbi, och man ser sig själv med han. Det är så fruktansvärt fel, för jag gör det bara till en smärta i mig själv. Jag vet att det kanske aldrig blir som jag själv vill, men allt jag kan göra just nu är att leva mitt liv, på mina vilkor och hoppas. Hoppas att han kommer tillbaka och gör mina drömmar till verklighet.

Jag lovade förut att jag skulle komma till hans och Adams lägenhet i Mora, på skolan. Till hösten. Det börjar bli vinter, det är första advent idag. Men jag har fortfarande inte varit dit. Jag har fortfarande inte hälsat på. Men det finns en anledning. Jag vet inte om han vill, kommer jag dit och han inte vill. Då står jag i Mora, great!

Det här är inte ett inlägg enbart för att skylla på honom, jag har gjort mer fel själv. Utan han måste få se att det inte bara är han som mår dåligt. Jag vet mycket väl att han inte heller mår bra. Men vad ska jag göra? Hur ska jag kunna hjälpa en person upp när jag själv är där nere. Han släpper inte in mig, jag står och väntar. Väntar på att få prata, prata ut som två vuxna människor. Jag står här och väntar på att han ska våga, våga prata om varför det är såhär. Men allt handlar fortfarande om den där Hanna. Tänk om han bara hade lyssnat på mig. Hur hade det varit nu isånafall? Bättre eller sämre, jag vet ärligt inte.

Jag har inte varit världens bästa, det kan jag inte säga. Jag har varit riktigt pain och öppnat min käft innan jag tänkt. Jag har inte alltid varit så underbar som jag velat vara. Jag måste få be om ursäkt för det, jag kan inte få det ogjort. Och jag kanske inte kan få dom såren att läka helt. Men jag vill få gottgöra han, få han att inse att jag ångrar varje gång jag skrikit på honom och varit arg. Förlåt min älskade, förlåt.

Jag vill ha tillbaka "min lilla ängel" som alltid pratade med mig tills jag somnade i telefonen. Som alltid skickade söta sms på morgonen, ringde varje rast. Som fick mig att känna mig speciell. Men istället får jag gråta tills jag somnar, vakna på morgonen och inte ha något sms. Det här tär på mina krafter Robin, det tär på mitt hjärta. Det hjärtat som tillhör honom, den söta lilla människan där borta. Som jag vill spendera varje sekund med.

Det här är inte enkelt, det kommer aldrig vara enkelt. Men jag vill bara att alla problem ska försvinna för en liten, liten stund. Så jag kan få veta, vad han vill. Det här gör mig svag.

Undra om han kommer ihåg texten jag skrev när vi hade varit tillsammans två månader. "Kommer vi sitta här om 10 år, vi tillsammans i en lägenhet? Ha bil, barn och hund, kommer vi det? Bara du och jag? Kommer vi leva som vi vill, tillsammans? Kommer det sluta snart eller kommer det vara länge? Mitt hjärta blöder när jag ser dig gråta, jag mår så fruktansvärt dåligt när jag ser dig ledsen. Allt jag vet att det här är bara en början, en början på något som kan bli så stort och speciellt. Är det på riktigt eller bara en dröm? Jag vågar inte säga föralltid, men jag vågar säga att jag stannar hos dig sålänge du vill. 2 månader, det känns som en evighet. Robin Bornström, den vackraste stunden i livet va den när Du kom. 13/4-09 <3". Kommer det någonsin att bli så? En fråga jag saknar svar på.

Jag kommer alltid ha honom nära mitt hjärta. Han har sin plats här, långt där inne. Mina kinder svider, jag gråter hela tiden. I en timme har jag skrivit och skrivit, gråtit och gråtit. Medans han ligger där och sover. För många mil härifrån. Jag saknar honom mer än någon kommer kunna förstå. Mer än jag själv förstår. Mitt hjärta är i hans händer, men jag vet inte hur han tänker göra. Varför ska det vara så svårt för .. ? Jag älskar honom så mycket, jag gör det. För mig är det inte tomma ord, utan ord fyllda med känslor, tankar, kärlek och tårar. Jag älskar dig Robin Bornström. Jag väntar, det gör jag. Men jag bryter ihop sakta, sakta, sakta.